Sökandet efter Donna Verde

Buriano, 2021-11-02

Jag sitter på tåget från Florens med målet Grosseto för att sedan färdas med bil till en by få har hört talas om: Buriano. Toppen på ett berg.

Äntligen ska jag få komma dit, jag har planerat allt in i minsta detalj.

Jag var så naiv. Trodde först det skulle räcka att få tag i ett telefonnummer och kanske ringa upp på Zoom. Någon som ger ut sitt första album bör väl ÖNSKA att pressen hör av sig? Vilja om inte sälja så nå ut med sin musik, nå så många öron som möjligt?

Så var det inte.

Det började med ett gympapass, mitt första på just det här gymmet. Jag går inte på gympa annars men blev övertalad av en vän som ääälskade det där passet, med just den här ledaren. Lina, en tjej som visade sig ha en skön energi, inte sådär flåshurtig som jag föreställer sig. Allt kändes som gympapass brukar vara, i alla fall i mitt huvud: Musik som pumpas ut, en ledare som skriker ”kör” och ”håll iiii” och man tittar sig nervöst omkring för att se om man är den enda som håller på att bryta ihop.

Men så blev det tyst. Alla ställde sig upp, log mot Lina och tittade menande mot varandra. Det stod klart att alla gjorde sig redo för något speciellt, något som de längtat efter hela passet.

Musiken som kom skilde sig från allt det andra. Inget du alls förväntar dig på ett pass med gympaklädda kvinnor i alla åldrar. Rörelserna var heller inget man enkelt faller in i, jag gjorde vad jag kunde.

”Kakakola” hördes en röst, folk fyllde i. Rörde sig på ett helt nytt sätt, fyllde i.

”Pushi, pushi”

Kvinnornas röster viskade fram orden, rörde sig hastigt, sedan långsamt igen.

Nytt spår, samma energi i rummet.

”Tata-tatte-ta” sjöng alla. ”Tata-tatte-ta” Plötsligt stod alla stilla, jag var steget efter. Benen isär, böjda knän, armarna framför sig och ögonen slutna. Stilla, helt stilla, i säkert 30 sekunder. Tills alla bara tyst gick ut ur rummet.

Vad var det jag varit med om?

Lina tittade leende på mig när jag hejdade henne på min väg ut.

”Hur fick du en plats på det här passet?” undrade hon fortfarande leende. ”Det brukar vara helt fullt och lång kö för att komma med”.

Jag insåg att jag säkert bara trängt mig på med mitt månadskort och ett självklart leende. Pinsamt…

”Jag hade väl tur” sa jag och kom med en snabb motfråga.

”Vems musik spelade du nyss?”

Lina skrattade och log hemlighetsfullt.

”Alla vill veta. Alla verkar besatta av låtarna. Precis som jag.”

”Jag lyssnar på de där spåren hela dagarna. Men jag spelar dem bara öppet på det här passet.”

”Jag vill intervjua henne!” sa jag och förvånade mig själv. Jag som inte var specialiserad på musik, inte särskilt kunnig på området. Jag som inte brukade skriva reportage på spekulation eller som fastnade för något på det här sättet. Men det här hade något speciellt. Det där jag sett i de andra kvinnornas ögon. Det jag såg i Linas.

”Jaså du är journalist?” sa hon och fattade vattenflaskan och nycklarna som för att gå ut.

”Ja, och jag vill ha tag i henne. Är hon svensk?”

”Du, jag vet inte mycket om henne”, sa hon nu med lägre röst som att ingen annan fick höra. ”Jag har bara lyckats få tag på några spår av hennes musik av en slump. Någon har lyckats komma åt dem, jag kan inte hitta dem någon annanstans. Men hon heter Donna Verde och bor i Italien. I en liten bergsby där någonstans.”

Jösses. En bergsby i Italien någonstans. Donna Verde. Hur skulle jag gå vidare med detta?

”Jag kan höra efter om någon har mer info, jag skulle själv vilja veta mer om henne. Hon är min nya husgud. Alla på mina pass frågar efter hennes musik. Hon är stor här” sa hon och log brett. För stor här betydde att hon var stor bland kanske femtio personer.

”Och då menar jag stor! Det är hon som gör mina pass så populära. Får du tag i henne kommer du bli älskad!”

Hon fick mitt nummer och återkom redan dagen efter.

”Buriano” heter byn, tydligen. Ligger i Toscana någonstans.” Mer ville hon inte säga, och inte ge mig namnet på sin kontakt eftersom han på något oschysst sätt fått tag i musiken.

Så när jag googlat utan att finna någonting om någon Donna Verde mer än hennes facebooksida och skrivit säkert sju-åtta meddelanden till henne utan att få svar så bokade jag en tågbiljett. Den tog mig till Hamburg, Berlin, München och så småningom detta Grosseto.

Jag har hämtat ut den hyrbil jag bokat och ser olivträden och vinrankorna och de typiska cypresserna. Men ändå inte. Jag har tankarna på annat håll. Dels på vägbeskrivningen jag fått av biluthyraren eftersom jag inte enbart kunde lita på gps:en, tydligen.

”To far out in nowhere, you know” sa han på sin knaggliga engelska.

Hur bra skulle Donnas engelska vara, om jag nu hittade henne? Denna mystiska varelse som inte fanns på Spotify, inte fanns omskriven någonstans. Inte verkade ha haft några konserter. Ingenting! Men som ändå trollband de som lyckats höra hennes korta låtar.

Jag svänger av mot Buriano efter en halvtimmes körning, lutar mig fram över ratten för att se toppen. Olivträd täcker sluttningen uppför serpentinvägen, ingen bil syns utom min. Jag möter en man som linkar nerför vägen med en käpp och hälsar, och han svarade tveksamt på min livliga vinkning. Han stannar och ser efter bilen när jag passerat honom. Som om han inte sett en okänd människa på evigheter. En kyrka står vid slutet av vägen men jag ser inte en människa än. Kör vidare åt vänster längs de små, låga beige stenhusen eftersom det ser ut att finnas någon sorts centrum längre fram här. En Coop-affär som verkade stängd ligger på ett litet torg, en man och en kvinna står och pratar precis utanför. Jag tar ner rutan.

”Excuse me” säger jag med min vänligaste ton. Här gällde det att vinna förtroende direkt.

De tittar på mig. Utan leenden.

”I’m a swedish journalist and I’ve come a very long way to find a musician in this village. Do you know were I can find Donna Verde?”

”Music?” sa mannen och tittade på mig med mycket skeptisk blick.

”Musician” sa jag långsamt. ”Songwriter and singer here in the village?”

”No, no, no. No music” sa kvinnan och skakade på huvudet. Jag kan inte hindra dem när de vänder sig bort och smidigt försvinner in i en gränd.

Hur skulle det här gå? Vad hade jag gett mig in på?! Åka hela den här vägen för att leta efter en kvinna som kanske inte ens finns?!

Jag ställer bilen intill byns bageri som ligger en bit framför mig på höger sida. Luften är fuktig, fåglar leker i träden. Här är så vackert men jag har inte tid att ta in det.

En kvinna bakom disken och ler när jag kom in.

”Accoglienza” säger hon och jag tolkar det som något vänligt.

Jag ursäktar mig och frågade om hon kan engelska och hon skakar beklagande på huvudet.

”No, no. Non parlo inglese. Fortunatamente.”

En annan kvinna kommer in i affären och de byter några ord, förmodligen om mig, och skrattar gott.

”Io …. piccolo italiano” trevar jag. Leende.

De båda kvinnorna blir helt tysta, sedan skrattade de gott utan att jag förstår någonting.

”Sto cercando Donna Verde. Dove vive?”

Jag har försökt lära mig lite på vägen med google som lärare, men det har inte gått lysande inser jag nu. Jag känner mig dum och bildad som en treåring, ungefär.

Men de lyser upp och ser på varandra igen. Och så bollar de italienska mellan sig innan de vänder sig mot mig igen.

”Viene qui” säger den första av kvinnorna och försvinner ut genom dörren. Sedan följer en vägbeskrivning som säkert är klockren men som jag inte riktigt förstår. Vad som gläder mig är i alla fall att de verkar veta vem jag pratar om. Finns hon alltså, denna Donna Verde?

Jag tackar på alla möjliga sätt jag kan komma på och de vinkar åt mig tills jag försvinner runt krönet. Högst upp efter backen ligger en rad med parkeringsplatser och jag stannar bilen. Nu får jag gå resten av vägen. Uppför igen, förbi fler beige hus. Efter en stund ser jag en katt snabbt passera mina fötter och vigt hoppa upp på en veranda. Gatti – katter – hade de sagt. Och här finns det gott om dem! Jag räknar och kommer upp i 22 innan jag fortsätter uppför gatan. Jag är på rätt spår i alla fall.

När gatan tar slut står jag i en korsning och ser mig omkring. En fantastisk utsikt – de små hustaken och olivlundarna nedanför. Toscana på ett nästan overkligt sätt. Jag hade glömt vilket fantastiskt ställe jag var på, bara med tankarna på Donna Verde.

Då ser jag henne. Jag vet inte varför jag genast tror det, jag har ju aldrig sett henne förut. Hennes profilbild avslöjade inte mycket, jag hade bara sett en klargrön luva med hål för ögonen.

Så jag hojtar. Högt!

”Donna! Donna Verde!” Och så vinkar jag.

Hon släpper duken hon håller på att lägga fint över ett bord och tittar genast ner från sin terrass. Det är något … bestämt men ändå skyggt över hennes blick och hållning.

”I’m a swedish music journalist” ljög jag, men det lät bra. ”I would love to have a chat with you.”

Hon tittar bakom sig, pratar med någon. Efter ett par minuters väntan försvinner hon. Jag väntar tyst och andäktigt. Skulle hon ignorera mig, eller komma ner och prata?

En man öppnar porten och vinkar åt mig att följa honom. Jag ler och tar mig uppför trapporna, inte lika kvickt och vant som han. Vi kommer upp i ett större matrum och jag häpnar över färgerna. Gult, grönt. Väggarna är beige, träbordet omålat. Men allt annat i rummet är fullt av glada färger: kuddar, köksredskap, tavlor och duken på det stora bordet. Och kläderna på kvinnan som står och håller en kaffekokare på spisen och väntar på att den ska bli färdig.

”So your are here at last” säger hon utan att se på mig. Hon häller upp djupsvart kaffe i två små muggar. Tar sedan fram en olivgrön glasflaska, häller upp en ofärgad vätska i två stora dricksglas. Hon tittar på mig, rakt in i ögonen, och säger ”Grappa, home made”. Sedan nickar hon ut mot en hall och en dörr som förmodligen leder upp mot terrassen. Jag går hastigt ditåt och Donna, vilket det ju verkar vara, puttar omilt bort en katt som stryker sig mot hennes ben. Hon svär, det är ett italienskt ord jag känner igen i alla fall.

”Så du hittade mig till slut?” säger hon på bra engelska. Jag tittar lättad på henne.

”Så bra du är på engelska”, säger jag dumt och hon tittar skeptiskt på mig.

”Ja, jag har pratat med några i byn och damerna i bageriet ledde mig rätt”.

”Du fick mina meddelanden på Facebook, alltså?” undrar jag, och hon nickar medan hon ställer fram kaffet och grappan på bordet. Hon slår sig ner i en korgstol nära bordet där jag sitter, inte på stolen mittemot eller på den lilla bänken intill. Nu ser jag inte hennes ansikte om hon inte vänder sig om. Hon känns fortfarande hemlig.

”Vem är du, Donna Verde?” frågar jag.

”Vem är du som frågar?” svara hon.

Sedan berättar jag om gympapasset, om kvinnorna som blivit tokiga i hennes musik. Om Lina och alla som undrade så mycket om henne.

Donna verkar lyssna, men säger inget. Hon tittar upp på mig emellanåt, men oftast ser hon ut över dalen nedanför.

”Sverige, sa du?” sa hon när jag var klar.

Jag nickade.

”Hur har de fått tag i min musik?” Hon släpper utsikten med blicken, vänder sig rakt mot mig.

”Jag vet inte det, men de hade fått tag i några filer…” nästan stammar jag fram.

Jag sätter mig längre ut på stolen och letar upp min mobiltelefon. Jag visar henne musikfilerna, hon nickar.

”Jag mötte en musiker på tåget, du vet jag har ju åkt i 20 timmar för att komma hit. Vi pratade lite och jag spelade upp ett par av dina stycken. Han blev först helt tyst, sedan såg han häpet på mig och sa: ‘Hur lyckas hon göra musik utan att hålla sig till några som helst regler?! Det finns musikaliska regler, förstår du. Musikaliska regler!’ Upprepade han. Han verkade bli allt mer konfunderad och bad om att få höra låtarna gång på gång. Sedan undrade han kunde få kontakta dig och prata om din musik?”

Donna Verde skrockar, något som plötsligt får henne att verka äldre. Jag tippar på att hon är något under 60, men jag är inte säker.

”Nej, nej, jag finns här, för mig själv. Jag arbetar i det tysta, jag vill inte ha någon uppståndelse kring mig!”

Hon pekar ut över dalen, den känns viktig för henne.

”Du förstår, musik är mitt liv. Musiken och konsten. Men det är inte något jag vill prata om. Jag gör det för min skull, inte för den där Linas eller andra kvinnor eller den där mannen du träffade på tåget” säger hon och skrattar. ”Men det är ganska roligt att de uppskattar min musik” fortsätter hon och nickar.

”Kan du inte berätta lite om dig själv?” undrar jag när hon bara sitter där, tyst.

Donna tittar upp på mig, nästan lite strängt.

”Om mig? Vill någon veta något om mig? Det finns inte mycket att säga. Jag är en gammal själ i en ganska gammal kropp och jag gör musik som det faller mig in. Jag har lyssnat på musik från hela världen, här nere i min studio. Lyssnat och lyssnat. Och så har jag gjort MIN musik. Inget jag hört tidigare, inget ens i närheten. Det här är mitt eget, det vill jag att du ska förstå.”

Jag nickar. Jag har förstått det hela tiden. Det gör alla som lyssnat.

”Jag bor här i min by, jag handlar bröd, ost och pasta i butiken. Men oftast sitter jag här eller nere i min studio och gör min konst och skapar min musik. Jag tycker inte om gäster”, säger hon och tittar på mig med den där blicken igen. Sträng. Som gör mig osäker som en liten lågstadieflicka.

”Vill du se min studio?” undrar hon plötsligt och jag hajar till, överraskad.

”Men så klart!” svarar jag lite lamt och tar rygg på Donna Verde som redan börjat gå in i huset igen. Vi går ner för smala stentrappor en våning, och mitt i det gamla medeltida huset lyser en annan värld upp. Starkt ljus faller över mixerbord, mikrofoner, gitarrer och trummor. Datorer, flera stycken. Och så något som ser ut som godis invirkat i garn.

Jag blir alldeles stum…

”Sätt dig ner” befaller hon och jag lyder på studs. Hon slår i gång strömmen, trixar med datorn en stund och snart hör jag hennes karaktäristiska stämma i rummet. Något annat välbekant letar sig fram i musiken. Är det Jingle Bells?

”Ja, det här är Jingle Bells, singeln kommer i december. Efter att jag har släppt Disco Menopause.”

Jag lyser upp. Disco Menopause har jag hört. Fantastisk! Lite Prince-inspirerat?”

Jag vet inte om hon hör det, men hon ler medan hon stänger ner igen.

”Ingen Prince, bara Donna.”

Jag vet inte om hon blev förolämpad, men hon ställer sig upp och pausar alla program.

”Nu vet du mer” avrundar hon.

Jag förstår att hon vill att jag ska gå men tar upp min kamera.

”Jag måste få ta några bilder på dig..?” säger jag vädjande.

Hon ryggar tillbaka.

”No, no, no…” säger hon och tittar förskräckt på mig. Sedan verkar hon ändra sig och säger att får ta bilder på henne och hennes konst men det måste gå fort.

Jag tar några knäpp på Donna när hon gömt sig i sitt verk. Ingen kommer att se vem hon på riktigt är.

”Nu kan du gå” säger hon och lämnar rummet. Jag samlar ihop min väska och kamera och följer efter så gott jag kan.

”Är du gift? Kommer du härifrån? Har du barn?” Tre ogenomtänkta och desperata frågor kommer ur mig medan vi ringlar oss fram till samma port jag kom ifrån.

”Ett av svaren är ja, ett är nej” säger hon kryptiskt och håller upp dörren ut.

”Tack för du kom” avbryter hon mig och jag snubblar ut i den lilla korsningen jag stod på för bara 23 minuter sedan.

”Jag kommer aldrig att prata med någon journalist mer efter det här, säger hon i dörren. Det kan du skriva i den där artikeln. Jag vill inte, och jag behöver det inte. Jag är jag, min musik är min. Men vill man lyssna så ligger den snart på Spotify.”

Hon tar ett steg in i mörkret och dörren stängs.

”Spotify?” säger jag stilla till den stängda dörren.


Comments from Kaprifol records

Kaprifol Records logo. A honeysuckle flower.

Donna Verde music is now available on Spotify; The Album Menopause Disco and Jingle Bells.